Tina i Canada

Tisdag den 19 april 2011

Jag är lyckligt lottad att vara en del av Mi´kmaq First Nation, dvs den indianstam jag besökte första gången 1973. Det blev ett möte som resulterade i vänskap, äktenskap, barn. Idag säger man inte längre indianer utan First Nation People och ja, vi bor på reservat, och det heter numera Indian Brook First Nation. Även om jag bor och verkar mestadels i Sverige, så har jag ett hem och en familj här också. Konsekvensen är att jag lever med en ständig längtan dit där jag inte är. 

I februari kom ett meddelande från dottern till min bästa vän och svägerska, min Niece Catherine. Hon undrade om jag kunde komma hit och vara hennes Doula när hon skulle föda sitt första barn någon gång i mitten av april. Just när min trädgård lockar och jag vill börja plantera och planera bad hon mig att komma. 

Mitt svar blev JA!

Nu är jag här i nästan en hel månad och vi har redan hunnit med läkarbesök och en del andra förberedelser. Hon är så otålig och jag ser som min största uppgift att få henne att acceptera naturens gång och låta tiden gå. Inte helt lätt, jag vet. Men vi som arbetat som barnmorskor vet att Tålamod, Tålamod och åter Tålamod är de tre gyllene egenskaper vi behöver. Inte förrän livmodern bestämmer sig för att ”avhysa sin inneboende” är det dags. Visst kan jag hjälpa lite på traven och provar på de knep jag känner till, men vet samtidigt att det sker när det sker. 

Igår var det fullmåne och jag bad att den skulle skicka krafter till henne, men ännu idag verkar det lugnt. Det är tidig förmiddag och hon sover fortfarande så vi får se vad som händer nu när hennes datum för beräknad förlossning passerats.Idag är det yoga, avslappning, fotmassage och promenader som gäller. Som reservplan har hon en farbror som är Sun Dance Chief så vi får se.

I will be in touch!


Tina