Här är läkaren kung

torsdag den 28 april 2011

Det är lite stressigt att bara ha tre veckor på sig att hinna med en förlossning. Catherines barn lät vänta på sig och inte förrän under mina sista dagar föddes ett välskapt barn på dryga 4 kilo, efter igångsättning.

Vi kom till sjukhuset tidigt på morgonen för igångsättning. Sjukhuset är ganska litet och man vill bara ha en förlossning på gång samtidigt så eftersom det var en förlossning på gång så fick vi vänta i sju timmar. Då var Catherine ganska trött och jag hade tjatat på personalen flera gånger eftersom den andra förlossningen var klar redan efter någon timme. Personalen sa att vi måste vänta på doktorn som ingen visste var han var. På eftermiddagen sattes droppet och sammandragningarna började komma regelbundet och med mer och mer kraft. 

Sköterskorna var fantastiska och vi samarbetade bra. Catherine hann prova på olika ställningar som hon läst om och ville testa. Det var roligt att jämföra Sverige-Canada och t.ex. så hade dom inte lustgas utan gav morfin. Dom var väldigt pigga på Epiduralbedövning men det ville inte Catherine och hon var fantastisk på att andas och fokusera sig genom värkarna. Det som inte heller fanns var någon hög gåstol att vila på så jag höll henne under armarna och lät henne hänga på mig. Det kände både ryggen och armarna nästa dag:-) Hon ville även testa ”squatting” som jag är glad att vi inte har här. Läs vidare så berättar jag mer.

20.30 tog sjuksköterskan hål på fosterhinnorna och nu kom krystvärkarna. Vi flåsade och andades ihop så att livmodern skulle få jobba själv. Jag tror att det är bra när en förlossning kan ske så lugnt som möjligt och tror att det blir färre och mindre bristningar då. 

Men det blev en förlossning långt ifrån vad vi är vana vid i Sverige. Nu ville hon prova ”squatting” så man riggade upp en ställning i fotändan där hon satte fötterna och sen fick hon handtag att hålla i. Nu blev hon mer eller mindre liggande på rygg och det var svårt att ändra ställning i detta intensiva skede. 

Så kom ”Kungen”.

När det barnets huvud börjar skymta kallades läkaren in och han behövde ha hjälp med att sätta på sig rock och sterila handskar. Fotändan på sängen togs bort och en pall sattes fram så läkaren kunde sitta ner. Sen såg han till att Catherine krystade så mycket som möjligt så det skulle gå fort,trots att fosterljuden var perfekta. Även om jag försökte få Catherine att ta det lite lugnt med krystningarna så var det inte helt enkelt med en påhejande doktor. 

Jag är övertygad om att det hade blivit mindre och färre bristningar om slida och blygdläppar fått tänjas ut under längre tid, men så blev det inte. När barnet fötts så skulle det dröja drygt en timme till innan läkaren sytt klart och den nyblivna mamman kunde njuta av sitt barn.

Jag föredrar den svenska modellen som känns lugnare för den födande kvinnan.


Klart slut från Tina